Maria Bonnier Dahlins Stiftelse delar varje år ut stipendier med avsikten att stödja unga bildkonstnärer och konstnärligt arbete. Stiftelsen bildades 1985 av Jeanette Bonnier till minne av dottern Maria. Under de två decennier som stiftelsen varit verksam har, med årets stipendiater inräknat, 57 konstnärer blivit tilldelade stipendiet.
Stipendiekommitténs motivering för 2007, skriven av konstnären Dan Wolgers:
Martin Sundvall
Martin Sundvall har på datorn bland annat framställt en grej där trädens sätt att förgrena sig framställs med nån sorts matematikgrafik så att betraktaren liksom far omkring bland grenar och kvistar och glor. Själva Sundvalls konstnärskap kan nog liknas vid sådana grenverk, den ena grenen är en utväxling av den förra och det som nyss var bara en kvist blev nu en stadig gren med nya kvistar och skott som skjuter konstnären framåt, uppåt. Sundvall ympar också, på såväl stam som grenar ympar han skilda discipliner och uttryck. Det säkerställer att trädet ständigt blommar och ger frukt på någon del. Frukter av skilda former, färger och smak på samma stam bemänger trädet och överraskar den gapande betraktaren. I en annan knepig datoranimering klargörs ur fågelperspektiv några änders simmande på Stockholm ström. En enligt uppgift argsint svan (ett kryss) och en brödbit (ett kors) är orörliga fixpunkter kring vilka änderna (cirklar) paddlar i snirklar och mönster - ett parti luffarschack med flytande regler. Martin Sundvall befinner sig stundom själv på vattnet kan man gissa; en s.k. konstnärlig utsmyckning, en skulptur, visar Sundvall där han står till rors i regnet i full sjömundering, fast utan vare sig båt, rorkult eller ens regn, långt upp på landbacken i Linköping. Man ser honom på håll redan när man står nära, d.v.s. han når en bara halvvägs till knäna när man står intill. Plaketten vid monumentet (för man blir monumental när man står intill) ger upplysning om titeln som är Martin Sundvall f. 1975, det är täljaren, och därunder naturligtvis samma bokstäver och siffror om igen, som nämnare. Han själv som bråktal, han dividerar med sig själv och det går jämt jämnt ut.
Caroline Mårtensson
I en av Caroline Mårtenssons miljöer är den klassiska isbjörnsfällen på golvet i myshörnan smygbytt mot en fäll av hund. Det är en golden retriever, en gyllene återbringare, en gyllene apportör, en gyllene flådd rapportör (som Mårtensson själv, eller som vilken konstnär som helst förresten). Myshörnet kan vara ett hörn i slottet på den skotska ön Eilean Donan med sin enda invånare (konstnären är enda invånaren i sin ateljé). Eilean Donan Castle heter slottet på ön och så heter också ett par småväxta jakttorn som Mårtensson gjort, i lagom djurstorlek för hämndlystna djur runt slottet.
I en annan skulpturgrupp bestående av uppstoppade fåglar på sina sittpinnar har kadavren i själva verket slutligen smitit ifrån alltihop, de fåglar, de byten som hundfällen en gång så snällt apporterat. Återbringade till naturen efter att i kulturen dödstysta stått i givakt helt solo drillar de nu på de saligas ängder. Av döden och av konstverket återstår på väggarna endast de nakna, döda svarta pinnarna som ett dystert partitur. Fågelhunden slaktad, hennes apporterade fåglar bortflugna i ett sågspånsmoln, dock, i en annan grupp står markens annars nakna smådjur kvar iförda uniform, obscena åtsmitande kroppstrumpor; gosedjur med klor, bättre kamouflerade i kulturen än i naturen, redo, liksom Mårtensson.
Johannes Heldén
Johannes Heldén tvingar ner alfabetet i spagat. Ena benet fram och det andra bak. Science-fiction står i spagat, liksom interaktivitet och en öppnad bok – allt är i spagat som är angeläget för Heldén. På den mångtydiga engelskan blir det tydligare - spagat översätts split. Allt tvingas ner i split, också betraktaren. Skapa eller bryta ner, titta eller ta på, lyssna eller läsa, kan man ens läsa något, kan man ens läsa? Ska man gripa in eller avstå, göra allt eller inget? Hands on eller off? Att ställa sig oberörd inför dessa frågor resulterar bara i att man ändå spräcker brallorna till slut och det är inte coolt hursomhelst. Iförd sin rymliga språkdräkt och med överrörliga konstleder slår Heldén frivolter i spagat tillsammans med alla sina tjugonio kamrater.