Bonniers konsthall har sitt ursprung i Maria Bonnier Dahlin Stiftelse som bildades 1985 av Jeanette Bonnier till minne av dottern Maria. Bonniers Konsthall drivs av familjen Bonnier inom ramarna för Bonniergruppen. Bonniergruppen är en av Skandinaviens största mediekoncerner med verksamhet inom dagspress, tidskrifter, böcker, film och television. Dess ägare, familjen Bonnier, har under mer än två sekler stött kultur och konst. Tillkomsten av Bonniers Konsthall är en fortsättning på den traditionen.
Jeanette Bonnier är konsthallens grundare och Pontus Bonnier dess verkställande direktör. Här berättar de var och en för sig om hur konsthallen kom till, om konsthallens inriktning och om sin relation till samtidskonst.
Jeanette om bakgrunden och den nya byggnaden
”Bakgrunden är att jag, när min dotter omkom i en bilolycka, grundade en stiftelse i hennes namn för att dela ut ett stipendium till unga konstnärer.", säger Jeanette Bonnier och fortsätter, "Jag hade ett galleri i New York och hon gick på universitet där. Hon målade och var kompis med konstnärer som Keith Haring, Kenny Scharf och andra. Och nu har jag delat ut stipendier i tjugo års tid.
När jag bildade stiftelsen ville jag framför allt inrätta ett stipendium som skulle delas ut till unga konstnärer. Det var viktigt för mig eftersom min dotter var ung när hon gick bort och eftersom alla stipendier som delades ut vi den här tidpunkten - i mitten av åttiotalet - gick till konstnärer som redan var kända och som redan hade gallerister. Jag ville absolut göra tvärt emot.
Jag insåg redan i början att jag så småningom måste se till att den här stiftelsen får en bas, främst för att jag ville vara säker på att det här arbetet skulle fortsätta och att ingen skulle slarva bort det den dag jag inte längre fanns. Jag ville bygga en konsthall.”
”När vi köpte tomten där konsthallen nu står var den rubricerad som park på stadskartan. På grund av att vi ville bygga en konsthall gjordes kartan om och staden godkände byggnaden med förbehållet att femtio procent av huset skulle rymma kulturell verksamhet. Vid den här tiden ville man inte bygga fler kontor i Stockholm, vilket jag tycker var helt rätt tänkt. Det fanns naturligtvis människor som trodde att vi ville bygga konsthallen för att få fler kontor men det är inte sant, i själva verket var det en kombination av vad jag ville och ett sätt att utnyttja den här tomtbiten.
Det var ingen lätt nöt att knäcka när de valde ett glashus. Jag hade många sömnlösa nätter, ’hur ska man göra en konsthall i glas?’. Men vi lyckades lösa det och nu tycker jag att det finns en fördel med glashuset och vyerna – man ser stan, man ser vattnet och det blir något helt annat än museer som byggs som bunkrar. Så till slut har det blivit ett plus. Jag har dessutom sett ritningar på ett hotell som byggs vid Norra Bantorget, i form av ett skepp med en spets som är riktad hitåt. Så det kommer nog att bli riktigt spännande på den här trista gatan som tidigare alltid har känts som ryska tundran.”
Pontus om planerna på Bonniers Konsthall
”Planerna på konsthallen blev väldigt konkreta i samband med att vi, i slutet av 1980-talet, köpte tomtmarken där hela Bonnierhuset ligger av Stockholm kommun för att säkra hyresnivån på marken. Samtidigt föll det sig väldigt naturligt att vi också skulle bebygga den mark som var outnyttjad men som ändå ingick i tomten, nämligen den här triangeln eller tårtbiten vid sidan av Bonnierhuset. När det blev helt klart att vi skulle försöka få till stånd en ny byggnad så dök naturligtvis Jeanettes idé upp om en konsthall som en del av detta bygge, och omfattades av mig, mina syskon och övriga släkten.
Projektet levde i tanken men inte förrän 2003 blev det helt klart att vi fick bygga. Men redan tidigare hade vi kommit fram till att arkitekten Johan Celsings förslag på byggnad var det bäst lämpade och dessutom det som kommunen kunde tänka sig på platsen. I den fortsatta diskussionen med arkitekten har idén kring konsthallen varit det viktiga och drivande, eftersom Bonniers alltid har haft en koppling till konst och kultur.”
Pontus om konsthallens inriktning
”I början var det mycket känslan av att ’det vore kul och intressant att få driva en konsthall’, eftersom släkten har de här kopplingarna till konsten. Vi hade ingen glasklar inriktning men vi ville visa konst som kanske inte visats tidigare i Sverige. Och det spåret har sedan vidareutvecklats av konsthallschefen Sara Arrhenius till den linje vi har idag, att vi satsar på den nya svenska och internationella samtidskonsten och att konsthallen ska vara ett slags hem för Maria Bonnier Dahlin-stipendiaterna eftersom det är basen för verksamheten. Eftersom vi är en privat konsthall och därmed inte har något offentligt uppdrag så vi har vår frihet att forma och göra vad vi vill av det här. Det ska vara bra, det ska vara relevant och det ska spegla en intressant samtid.”
Jeanette om konstintresset och konstsamlandet
”Det där med konsten är något oförklarligt. Det kanske är en liten jävla revolutionär som sitter i mig någonstans och som gör att jag tycker att det är värt livet att stödja och befinna sig i detta, att befinna sig i sin samtid och inte stanna upp och förstelnas. Många människor gör det – de börjar att köpa konst och tycker sedan att den konsten är det enda som gäller – men då blir ju man förstelnad i sin tid men är inte i sin samtid. Det är nämligen så, ur min synvinkel, att det som är nyskapande är det som är intressant. Och det är den linje som jag har gått på och kämpat för. Men, som sagt, det är ändå oförklarligt vad och varför man känner inför konst - det kan ge glädje på många sätt och det kan få en att leva på ett annat sätt här uppe i skallen.
Jag köpte konst mycket tidigt. Mitt första konstverk köpte jag när jag var tolv år – det var en litografi av Picasso och den har jag fortfarande kvar. Jag köpte Yves Klein när det kostade 5000 spänn, jag köpte Lucio Fontana för två tusen spänn och så vidare. Jag samarbetade med Andy Warhol och Robert Rauschenberg i början av sjuttiotalet för att få till stånd ”New York Collection for Stockholm” som överlämnades som donation till Moderna Museet när Pontus Hultén avgick. Och jag har alltid befunnit mig i kretsen kring konstnärer, alla som jag varit gift med har varit konstnärer av olika sorter.”
Jag kan inte säga att mina föräldrar hade ett glödande intresse just för konst men däremot så kom min pappas mamma från en teaterfamilj. Pappas morbror, Per Lindberg, var regissör och hans morföräldrar var mycket kända skådespelare på sin tid. Per Lindbergs syster Stina Bergman var gift med Hjalmar Bergman och satt på SF som manuschef och lärde Ingmar Bergman att skriva manus. Så det fanns en atmosfär av konst hemma, på det sättet. Det var alltså ingen socialt kontrollerande uppväxt, utan det var en fri uppfostran. Och det gjorde väl att jag kunde gå min egen väg.”
Pontus om konstintresset och konstsamlandet
”För egen del är jag uppvuxen i en familj som alltid varit intresserad av samtidskonst och som har samlat. Min far var storsamlare och aktiv i Moderna Museet Vänner, där han var ordförande i många år, och jag själv har gått i hans fotspår. Jag följde med min pappa på gallerirundor och till Moderna Museet, och när jag hade blivit lite äldre reste vi en del tillsammans och tittade på konst. Så intresset kom väldigt naturligt, det blev aldrig pådyvlat mig men det blev en väldigt rolig del av min uppväxt. Och förhoppningsvis känner mina barn likadant. Det är klart att konst är någonting som man får ’lära sig’ lite, det är inte något som kommer omedelbart men genom att leva med det och vara aktiv i insupandet av de uttryck som finns så tillgodogör man sig saker och får en större förståelse hela tiden. Och det är jättespännande och jättekul.”
Annika Wretman