Arkitekturskribenten Dan Hallemar tar sikte på Bonniers Konsthall och talar med arkitekt Johan Celsing om en byggnad som vill vara en avväpnande gest.
Johan Celsings arkitektur betraktas inte sällan som exklusiv. Och det må vara sant om såväl Nobel Forum som konsthallen i Millesgården. Mannen är ju slottsarkitekt för bövelen. Och nu ritar han åt familjen Bonnier (”bygger till fadershuset”, som familjen säger). Det kan väl inte bli annat än förmer, förfinat. Men med Bonniers Konsthall verkar det som om Johan Celsing har njutit av att kasta av sig finkostymen och bli mer direkt. Om flera av hans tidigare hus är välproducerad P1- arkitektur, är den här konsthallen mer klädd som brusig bakgata, något som till stora delar beror på platsen.
"Platserna kring Millesgården och Nobel Forum var väldigt homogena, sammanhållna. Här var det väldigt heterogent: det nedsänkta Atlasområdet, 70-talets bostadshus, järnvägen, den vridna gatan", beskriver Johan Celsing läget.
När jag träffar Johan Celsing använder han ordet ”trivialt” flera gånger. Och utnämner utan att tveka konsthallen till ”sloppy”. De triviala materialen, glas och aluminium, den nästan bilhallslika uppbyggnaden, generaliteten.
"I vilken stad som helst skulle det här huset inte vara någonting, men man är så förbannat försiktig i den här stan", säger Johan Celsing.
Det är fortfarande en gåta för honom hur huset kunde bli så kontroversiellt i staden.
"Det var verkligen inget att bråka om". Och sedan citerar han Dolly Parton: ”Du anar inte vad det kostar att se så här billig ut”.
Både de hus som jag först associerar till när jag ser Bonniers Konsthall står lämpligt nog i den mycket ”sloppiga” staden Malmö. Den ena är Malmö konsthall. Därifrån tycks Bonniers Konsthall ha hämtat generaliteten, ohögtidligheten, ljuset, ”generell men med en stark karaktär”, säger Johan Celsing själv. Den andra är, och det är förmodligen mer en slump, den nya lärarhögskolan i Malmös västra hamn. Den har, liksom Bonniers Konsthall, en veckad fasad, men framför allt har de två husen det gemensamt att de omdefinierar en del av staden. Befolkar den är fel ord, men hämtar in den, förtydligar den. Staden sträcker sig ut i sin periferi och fångar upp något. Och tilltalande är att Bonniers Konsthall gör det utan att vilja ställa allt till rätta omkring sig. Det är verkligen inget buller och bång den slår sig ner med.
Här nedanför den tegeltunga Bonnierskrapan vid järnvägsspåren, i en stad som alltid gör sitt allra bästa för att städa bort allt som kan tänkas vara trasigt, så känns det som en ynnest att stå och se ut över spårområdet, som snart, på modernt stadsbyggarspråk ska ”läkas” med en överdäckning. För sår det står inte den här staden ut med.
Johan Celsing ser huset som en avväpnande gest, som bjuder in staden. Och citerar Pontus Hultén som önskade gatans vitalitet och verkstadens möjligheter till Moderna museet. Bonniers Konsthall kan komma att få leva sitt liv som kontrast till Moderna museet. Det är som med konsertlokaler i Stockholm, det saknas nästan alltid en som ligger mitt emellan de stora arenorna och de små klubbarna.
Det är lätt att bli högtidlig när man talar och skriver om arkitektur. Det är därför av visst intresse att den andra associationen, efter Dolly Parton, som Johan Celsing levererar är den kvalitativt mycket tveksamma leksaksroboten Transformers. Och då har vi klivit in i huset. Det är här huset är en Transformer, som kan vara en bilhall, men med några enkla, bokstavliga handgrepp bli en arg eller snäll robot, eller ett flygplan. Den största diskussionen vid husets tillblivelse var hur stor genomsiktligheten skulle vara. Och man kan fortfarande se rakt igenom huset från gatan utanför, det är en tilltalande upptäckt. Men en konsthall som var ett akvarium ville ingen ha.
"Jag är intresserad av hus som form, det helt genomsiktliga blir så formlöst", säger Johan Celsing.
Huset är kilformat, och det känns hela tiden när man rör sig i det. Kilformigheten följer med in, huset rätas inte upp i interiören, slattarna är kvar, här finns få ideala rum. Den form som byggnaden fått, som förhåller sig till tomten känns inne i huset.
"Det blir alltid något kvar i kilformiga byggnader, jag tyckte det var bättre att låta det bli kvar i egen rätt. Det finns en nerv i det."
Förtjusningen hos arkitekten när han drar fram den ena väggen efter den andra ur dolda utrymmen i väggarna, skulpterar om huset, går inte att ta miste på.
"Gatan finns där, klart man skulle kunna bestämt att inte bjuda in den, men det skulle i bästa fall ha blivit gåtfullt men mer troligt trist och avvisande"
Det är därför huset fått bli så fullt av möjliga väggar, halstransparenta jalusier, mörkläggningsgardiner, små prång, skrubbar närmast, men med samma golv och tak som allt annat ”för den som vill dra sig undan till en mindre scen”, som Johan Celsing säger. Allt för att ge genomsiktligheten en match om uppmärksamheten.
Men husets bästa rum är, i arkitektonisk mening, oföränderligt. Det är en stor kub, med slutna hörn. Husets ankare, om man så vill. Den känns som en enorm ateljé, med ljusinsläpp högt uppe vid taket, det är 7,20 meter upp dit. Har man kommit in genom den blygsamma entrén till det här så genomsläppliga huset, sett järnvägsspåren med de gula Arlandatågen, de fula tornen på andra sidan vattnet, kommer man att dra efter andan när man gått in i den här kuben. Det slår mig hur effektivt det slutna rummet blir när man just har andats, nästan överdoserat, transparens. Den här kuben är koncentration och vila.
Dan Hallemar
Dan Hallemar är journalist och utbildad landskapsarkitekt. Han skriver regelbundet för Expressens kultursida, Sydsvenska Dagbladet och tidningen Arkitekten, mest om stadsbyggande men också om allt som har med platser att göra. Dan Hallemar är där till en stor beundrare av melankoliska platser.